ellibellinor

Okej, så nu tänkte jag ta tag i att skriva lite om mitt jobb och varför det inte slutade på

bästa sättet för mig. Detta blir en aning långt, så för er som inte pallar läsa - se någon

film eller gå och drick en kopp kaffe eller något. 

 

I februari 2013 flyttade jag upp till Stockholm. Jag hade redan ett jobb att börja på vilket var

väldigt befriande och en sak att kunna checka av. Jag började på min pappas jobb i Sundbyberg.

Ett storkök som gör mat till äldreomsorgen. Yrket har aldrig och kommer aldrig vara min grej.

Det visste jag redan när jag jobbade på hotell Dacke som 12-åring och fick springa omkring

och hjälpa min pappa i köket. Men det är ändå ett jobb och ett jobb med fantastiska människor

som jag är så glad över att ha fått lära känna. Sedan finns det ju rötägg överallt tyvärr så det 

har verkligen inte varit superkul alla gånger. Jag har varit timanställd i ungefär 2 år om man bortser

från det halvåret när jag pluggade genus. Att vara timanställd har varit fruktansvärt i så många situationer. 

För det första har jag missat SÅ otroligt mycket. Jag har missat mina vänners examensfester,

födelsedagar och fester. Jag har missat julafton, midsommarafton, påskafton och bara dagar då

det har hänt något spektakulärt i mina närmastes vardag där jag har fått höra allt sist av alla.
Jag har jobbat FLERA dagar i rad och har varit utpumpad på energi. Jag har varit superglad över

att ha fått en ledig dag så har suttit vaken på natten och kollat tv-serier, för att sedan få ett samtal
klockan halv 6 på morgonen att jag måste komma in och jobba. Och om jag inte har svarat pga sovit
för tungt, har jag blivit utskälld och ifrågasatt ifall jag vill joobba kvar eller inte..

 

Såna grejer suger hårt må jag säga och tär på psyket i många fall. Detta har även gjort att jag

har fått min jävla magkatarr som jag har haft enorma problem med ända sedan

jag gick i 5:an och fick medicin pga alltid varit en orolig själ. I juni blev det skitjobbigt.

Jag hade vissa nätter då jag låg med kramper i magen och visste att jag var tvungen att

kunna gå till jobbet bara några timmar senare. Men det slutade med att jag inte kunde.

Sådär höll det på HELA juni. Vissa dagar kunde jag gå till jobbet, andra inte.

Och det mesta var ju sistnämnda. Men i slutet på juni och i början av juli (Irlandresan) kände

jag att mina tabletter som jag hade varit hos läkaren och kirrat, verkligen började fungera.
Så i juli mådde jag bra igen. Efter Irland kom jag tillbaka till jobbet. Då visste jag att min chef

skulle sluta pga att hon inte kunde klara sitt jobb. En av de värsta personerna jag har stött

på faktiskt. Egentligen borde jag inte skriva om henne. Men jag jobbar inte där och kommer

förhoppningsvis aldrig möta henne igen tack och lov. Hon mobbade folk, skrek massa saker rätt

ut på arbetsplatsen, skyllde på alla andra när hon hade gjort misstag, kunde "straffa" mig ifall jag

var sjuk en dag och ta bort mig från schemat i en vecka och såna hemska saker. Jag var alltså

superpepp på en ny chef.

 

Men det blev ju inte bättre om vi säger så.

 

Första mötet var ett tafatt handslag och litet hej med noll ögonkontakt. Sånt säger mycket om

en person. Han pratade ALDRIG med tjejerna på jobbet utan han stod alltid och pratade med

männen om fotboll och skulle vara sådär "härligt grabbig". Om jag eller någon annan kvinnlig

kollega kom, kunde han sluta prata och gå sin väg. Nu låter det ju inte som att det är värsta stora

grejen. Men som chef är det otroligt viktigt att skapa ett förtroende redan från början från sina kollegor.

Det gjorde inte han. Han övervakade en HELA TIDEN. Han kunde gå och leta efter en när man

exempelvis bara behövde gå på toaletten. Jag blev t.o.m utskälld en gång för att han

trodde jag hade kommit försent och han sa att han hade gått runt och letat efter mig när jag faktiskt

hade kommit vid 8. Han kunde komma upp till restaurangen och gnälla på vår sommarvikarie att hon

hade ett superlätt jobb och klankade ner på hennes jobb utan någon anledning, han drog rasistiska

skämt inför personer som kommer från andra länder, han jobbade aldrig eller ens ville lära sig

vad det är hans jobb skulle gå ut på (beställa varor och ta hand om personal m.m) utan gick istället
runt med en bok där han skrev ner saker som han ogillade. Den där jävla boken alltså.

 

Förra helgen blev jag sjuk och låg hemma med feber. Kände mig ynklig och grät för att allt var

jobbigt. På tisdagen tog han in mig på kontoret och sa att jag inte var tillförlitlig och att detta jobb

"inte var en lekplats där en kunde komma och gå när en ville" (hans ord) Jag sa att jag visste att

jag hade varit borta mycket i juni, men att det hade funnits en orsak bakom som läkaren kunde intyga.

Men det brydde han sig inte om. Jag blev uppsagd. Jag skulle vara "ett exempel på hur det går"

(återigen, hans ord). Jag var alltså inte tillförlitlig och inte tillräckligt arbetsam? JAG? Jag som vissa

dagar svettades som en idiot för att hinna med allting och försöka organisera med människor som

kanske inte riktigt hade samma tempo. Jag fick jobba kvar fram till fredagen. Jag gick omkring och var

vansinnig alla dagar. Han pratade inte mer med mig. Mina kollegor blev arga och ville att jag skulle

gå till facket. Jag fick enormt fint stöd ifrån mina härliga kollegor att det värmde i mitt ilskna 

arbetarhjärta. MEN. Jag ska faktiskt flytta från Stockholm och börja plugga beteendevetenskap 

i Linkan i slutet av augusti. Vilket jag redan visste tidigare så jag försöker släppa det här så 

gott det går. Det tar alldeles för mycket energi av mig att dra igång något större, när jag bara vill

komma från den arbetsplatsen. Men det gör mig rent ut sagt förbannad över varför ungdomar måste

få ha dessa usla arbetsvillkoren. För det är mestadels ungdomar som tvingas utstå usla löner och usla 

villkor. Fy fan rent ut sagt. Nu är ett kapitel avslutat, men det är synd att det slutade såhär.

 

Hejdå Ekbacken. Vi syns tack och lov aldrig mer. (Okej förutom nästa vecka när jag ska åka

dit och tömma mitt skåp och krama om mina kollegor för sista gången.)