mormor

 
 
 
 
Ett samtal och världen pausas i en sekund. 'Vi kan inte vara kvar uppe i Umeå och veta att hon är på
väg att dö'. Tårar och skratt i en liten bil på slingriga vägar där vi pratar om en mormor som var sträng,
men ändå hade nära till skratt och med glimten i ögat. En sjuk mormor som tynar bort framför sina barn
och barnbarns ögon och som till slut glömmer bort hur man fungerar som människa.
 
Gråten i halsen när en kommit fram och få klappa på hennes kind och säga att man äntligen
har kommit fram till henne. Inga svar, bara ögon som tittar upp på en ibland för att visa att man ändå
fortfarande är kvar trots att det är smärtsamt. Timmar som spenderas med sin mamma och syster sittandes
bredvid en mormor som inte kan svara, som slutat äta och som får ägna sina sista dagar till att kämpa, överleva.
När vi ska säga hejdå pussar jag henne på pannan och säger att det är okej att hon somnar in,
vi kommer klara oss. Ett sista hejdå utan att veta om det. Den kvällen får hon äntligen sluta kämpa.
 
Jag älskar dig mormor. Alltid. 
1 kommentar
Elin

Så fint skrivet ❤️

Svar: Tack ❤️
ellinor svensson