minisemester
Hej! 
 
Det är torsdag och jag är jättenervös för imorgon. Då börjar mitt sommarjobb. Ja, på midsommarafton,
men det gör inte mig något då jag inte är en midsommar-människa (hur nu sådana människor är?).
Egentligen borde jag inte vara nervös då jag ändå har varit på samma ställe i 3 somrar nu, men
så fort det är en vardag som byts till en annan blir jag alltid nervig. Klarar inte av förändringar så bra. 
 
Men förra veckan efter att jag hade varit på personalfest åkte jag hem till Bea där dessa gullon
var. Jag hade varit på jobbet från 7.30 till 20 så jag var helt död i kropp och själ. Därför låg jag i
sängen och halvsov, medans de andra spelade spel. Vi åkte hemåt och jag hade med mig Elin
hem till mig och vi somnade nästan på dirren när vi la oss i sängen. 
Och i lördags fick jag gäster hos mig. I vår gruppchatt diskuterades det vilken mat vi skulle äta och
vi bestämde att det skulle vara allt som är gott ungefär. Och resultatet blev ovan. Håll i er nu:
Rotsaker i ugn med buffelmozarella, tabbouleh, halloumi, fetaostsås, hummus och oliver. AH.
Tyvärr tog jag inga fler bilder, men la upp någon instastory när vi flossar och dansar la ketchup song :))
Mysig kväll med mat, drinkar och lekar tillsammans med tjejerna.
Dagen efter vaknade jag upp på golvet då systrarna Andersson fick sova i min säng. 'Always the hostess'.
När de hade åkt gick jag till affären och handlade kvällsmat. Hejhej här är jag på väg ut. 
En dag åt jag brunch efter att ha fått sova ut länge, vilket var ett tag sedan. Favvomackan som alltid
med gokaffe framför filmen Chinatown med Jack Nicholson. Klassikerna är oftast de bästa filmerna/böckerna. 
Och igår kom återigen denna skönaböna hem till mig. Hon har verkligen varit en flitig besökare
dessa veckor innan hon börjar sitt nya jobb på måndag, vilket har varit mysigt. När hon kom lagade
jag en salviapasta, som tyvärr var sådär. Har läst att det ska vara jättegott, men tyckte den kändes
platt. Men jag tror att jag inte lät pastan vara med salvian tillräckligt länge, så ger inte upp hoppet än.
 
Efter det åkte vi till Målilla för att umgås med Jenny. Vi, tillsammans med David tittade på Annabelle 2,
som jag tyckte var bra. Inte den bästa skräckfilmen, men ändå helt okej. När vi var tonåringar brukade
vi alltid se skräckfilmer ihop så därför passar vi på när vi 3 träffas att hålla tradition levande.
Jag är ju för övrigt den värsta människan att se skräckis med, då jag alltid skriker högst, håller hårt grepp
i vilken männniska som helst som sitter bredvid mig och ska sitta och kommentera olika händelser,
för att förbereda mig innan vad som tänkas kan hända. Det blev iallafall en otroligt mysig kväll med mina
två vänner. Vi håller tummarna på att det kommer bli betydligt fler liknande kvällar när vi bor i Kalmar. 
 
Elin åkte hem tidigt imorse och jag har bara suttit här framför datorn. Jag var tvungen att pausa
detta blogginlägg för att ta ett kort i realtid för att få in en till bild. What? Men såhär i skräddarställning
har jag suttit i min säng och lyssnat på Peter Jöback för det är en sån dag idag och även tittat på
youtubeklipp. Har snart plöjt igenom alla Alice Stenlöfs videos på yt. #nolife. 
 
Men nu ska jag alldeles strax cykla iväg och möta Bea för lite  myskväll med tacos och film.
Vilket är en perfekt avslutning på denna lilla semester då jag börjar sommarjobba imorgon.
Men det skrev jag ju redan i börjat av detta inlägg. 
 
Ha det fint!
filmklipp
Och så var det dags för ännu ett inlägg fyllt med youtubeklipp. Film och tv-seriescener
som jag gillar lite extra mycket. Varsågoda!
 
Jag har aldrig tittat på serien Glee och det har inte heller funnit något intresse av det. Men
när jag, likt alla andra, fick höra att skådespelaren som spelar Finn i serien dog, var jag tvungen
att titta på scener i det avsnittet de hyllar honom. Och denna fastnade. Jag tycker hon som 
spelar mamman till honom spelar BRILJANT. Alltså så jäkla mycket känslor och blir helt
tårfylld av denna scen, trots att jag som sagt inte har följt serien. 
För några månader sedan plöjde jag igenom band of brothers på HBO pga det är ändå en
klassiker och är en av de högst rankade serierna på IMDB och jag litar ju på dom ;))
Och denna scen är när de hittar ett koncentrationsläger och kan inte ens i deras vildaste
fantasi förstå vad det är de ser. Det känns som att det är 1941 och någon går omkring
med en filmkamera och filmar eftersom jag kan tänka mig att detta är så jäkla verklighetstroget. 
OBS otrolig jobbig scen att se så varning till känsliga. 
 
Konstigt nog har denna fiilm kommit att bli en favorit hos mig. Vilket jag aldrig skulle tro då 
Jim Carrey inte är någon jag gillar (förutom såklart i denna, dum och dummare och endless sunshine
of a spotless mind). Men tycker om detta koncept som filmen ändå problematiserar, det här med att
vara övervakad och exploaterad i syfte att underhålla andr. Detta är slutet så det är ju en
spoiler för de som inte  har sett filmen. 
Denna film är inte sådär jättebra tyvärr. Den handlar om Pamela Travis som skrev boken Mary Poppins
och den jobbiga processen när Walt Disney ville köpa rättigheterna och göra en film av den. Vi får
följa Pamelas uppväxt med en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa som det kvittar hur
mycket man älskar, det går ändå inte att rädda en person från sig själv. Och hur Mary Poppins
har kommit att påverka henne. Jag blir alltid grinig av denna scen. 
Denna visades på oscarsgalan iår och tyckte de hade gjort ett fantastiskt montage mellan
olika filmer, gamla som nya. Mer behöver jag inte skriva.
Min bästa serie New girl hade ju sin sista säsong denna vår och jag tyckte ändå de gott 
kunde fortsätta. Jag behöver den serien i mitt liv!!! 
Men detta var en PER-FEKT avslutning på denna serie där man fick se hur framtiden skulle
bli, vilket jag älskar. Det ger mig en ro i kroppen. True American i mitt hjärta f.öv. <3
Hej jag heter Ellinor och älskar dessa serier som är lite cheesy med lika cheesy karaktärer.
Jag sträckkollade ju denna seriens alla säsonger och längtar till den nya. Detta är 
iallafall när Claire och Jamie får träffa varandra igen efter flera år ifrån varandra och mitt
hjärta smälter ju en aning för återförenanden är ju alltid koseligt. 
En annan av mina favoritfilmer är ju Edward Scissorhands. Tycker den är fantastisk på alla möjliga vis
och så himla fin berättelse om Edward, som byggs av en uppfinnare som dör innan han hinner
bygga händer till Edward, så istället måste han ha saxar som fingrar. Detta är slutet och tycker det
är så fint. Sedan har denna film en av de finaste soundtracken. 
Okej många slut nu, men detta är ju en klassiker. Alla vet vart "oh captain, my captain" är
ifrån. En riktig power-scen där elever visar uppskattning till deras 'kontroversiella' lärare. 
En av mina favoritböcker är ju wuthering heights och gillar denna filmversionen bäst av de som
finns. Tycker Ralph Fiennes porträtterar Heathcliff bäst och denna scen gör han med bravur. 
Jag hade inte sett denna film innan jag såg denna scen och blev bara SÅ ledsen. Därför var
jag såklart tvungen att se filmen och skulle rekommendera alla att göra det. Den är som en
jädra bergochdalbana av känslor. Vada's bästis Tomas Jay dör och hon är helt förkrossad
och springer till sin lärare som är hennes första stora kärlek för tröst. Men där träffar hon hans
fästmö och hon blir helt förkrossad. Ah bara se, då det är en fantastisk coming of age-film.
Jag älskade ju denna film supermycket. Man satt verkligen och spände sig hela tiden pga att man
inte visste vad som skulle hända, vilket är ett bra tecken för en skräckfilm enligt mig. Och denna
scen ÄR SÅ JÄVLA BRA. Så jävla ostabil och man blir bara väldigt obekväm. Den förklarar ju
egentligen ingenting, men om en har sett hela filmen igenom så är den ännu mer obehaglig. 
 
Okej det var några stycken filmscener från min sparade mapp på yt. 
mitt fantastiska år på särskolan
Idag är det måndag och klockan 7.30 var alla mina kollegor på jobbet. Men inte jag. För jag jobbar
inte där längre. I fredags hade vi skolavslutning och jag har nu några dagars ledighet innan jag börjar
sommarjobba på fredag.
 
Men jag måste få skriva ett blogginlägg om detta jobb jag har haft. Detta
stressiga, ibland kaotiska, intensiva, roliga och fantastiska jobb jag har haft i ca 1 1/2 år.
Egentligen är det en sådan kort period av ens liv, men det har påverkat mig mer än jag förstått,
så jag måste få skriva ner några rader om det. Detta är väldigt långt, så om ni inte är intresserade
så rekommenderar jag att sluta läsa haha. 
 
 
I februari 2017 jobbade jag fortfarande som vikarie inom barnomsorgen och även att jag tyckte
det var kul att jobba med barn, var det kämpigt att hoppa omkring på olika ställen och inte
ha en fast punkt. Men när min faster, Carina, ringde och sa att de behövde anställa en till
assistent pronto pga att hon skulle sluta fick jag först panik och bara 'nejnejnej det kommer inte
passa mig överhuvudtaget'. Men tänkte att det vore dumt att tacka nej till en visstidsanställning
och bad att få komma och hälsa på för att känna efter. Jag var jättenervig, såklart, när jag
steg in i modulen på venhagsskolan. Jag möttes av alla dessa kvinnor sittandes med barnen i olika
åldrar medans de hade fruktstund. De hade nyss haft lektion och hade en liten rast så det var
högljutt, bullrigt och skrattigt i rummet och jag kände DIREKT att 'här vill jag vara'.  
 
Jag sa till Carina att jag gärna börjar och dagen efter blev jag assistent på Särskolan. 
Jag fick vara med de två minsta barnen som då gick i 1:an och tog verkligen min tid för att lära
känna dem, så de kunde se att jag var en person de kunde leka, jobba och prata med.
Efter någon månad blev jag assistent åt bara en av dom och spenderade varje jobbdag med
henne och fick även vara med henne på fritids. Jag trivdes så så mycket på mitt jobb. Det var
dock osäkert ifall jag skulle få fortsätta, då min anställning var fram till juni och skolavslutningen.
Men en vecka innan jag skulle sluta, fick jag förlängt på 1 år. Jag hade tydligen gjort ett bra jobb
och fick så mycket beröm ifrån olika ställen att jag blev generad och mitt självförtroende höjdes
otroligt mycket efter detta. 
 
Jag tror detta var sista arbetsdagen, efter skolavslutningen, då jag och Lotta gick
upp till berget bakom modulen med våra två nya kollegor Johanna och Ida och firade 
den nya konstellationen inför hösten med jordgubbar och prosecco. Jag visste inget
mer än att jag och den nya tjejen Ida skulle jobba tillsammans i lågstadiet på särskolan.
 
I augusti började alltså jag och Ida 1 vecka innan eleverna. Vi hade absolut ingen aning vad som
skulle göras haha. Vi gick mest omkring som två frågetecken, men donade i klassrummet och
fixade med material och gick på möten och intalade oss att vi kommer lösa det haha. Jag och Ida
pratade faktiskt för bara några veckor sedan om just detta och hur oroliga vi faktiskt var, men att
det ändå löste sig haha.
 
Vi hade också lite panik över att vi bara var två och att vi behövde ännu en. Tack och lov
började Malin på vår avdelning så när eleverna började var vi alltså 3 personal på 4 elever.
Senare på hösten följde jag med en av våra elever till förskoleklassen varannan dag och var
där på förmiddagarna, vilket resulterade i att jag då fick viljan att jobba i förskoleklass, för det verkade
så himla roligt och därför behövde jag alltså utbilda mig. Det är därför jag ska sluta förresten
men de flesta vet redan det, så det är väl ingen nyhet precis.  
 
 
På bilden ovan är det jag, Ida, Sabine och Sanna när vi var i Växjö och tittade på en föreläsning
som var sådär. Men trevlig kväll med kollegorna ändå. 
Får tacka en elev som lånade min telefon och tog dessa bilder haha. Men här är dom alltså,
mina två fantastiska kollegor som jag fått lära känna detta läsår. Man kan ju ha rejäl otur och
hamna på ett jobb med kollegor som man inte alls klickar med, men det har verkligen varit
tvärtom vilket jag är så glad för. Jag har svårt att tro att detta år skulle funkat om jag inte haft dessa två.
Mycket kaffe, diskussioner om vad som funkar bäst och ibland inte hållit med varandra, men nästan
alltid har vi det då vi haft samma grundtanke med allt. Och framförallt alla dessa stunder av skratt.
Vi har skrattat så himla himla mycket, oftast när det har varit något riktigt roligt såklart, men även
ibland när det har varit jobbigt och vi har behövt använda oss av skrattet och humorn för att komma
vidare, än att sitta och vara arga och ledsna på en tråkig situation. 
 
Och dessa tog jag förra onsdagen då vi hade personalfest. Här är alltså alla mina kollegor från
särskolan och träningsskolan. Fantastiska människor som jag haft så himla roligt med, varit
oense med, skrattat med och haft många samtal med. Vi har helt enkelt delat jobbvardagen ihop.
Jag fick en jättefin ljuslykta av dom i avskedspresent och av Ida och Malin fick jag en smoothieblender,
vilket kanske beror på att jag alltid kommer på morgonen och säger att jag inte hunnit äta och
tagit med mig ett äpple eller en banan haha. Jag blev iallafall jätteglad av presenterna så tack.
Även denna bild är också tagen av en elev :)) Den enda bilden på oss tre tillsammans haha. 
Det var bara för några veckor sedan när det började bli varmt och vi kunde ta med oss 
kaffekopparna ut medans eleverna hade rast. 
 
Det har som sagt varit ett intensivt år med många bollar i luften hela tiden och det har varit
dagar jag kommit hem och varit helt dränerad på energi. Men det har verkligen varit värt det
för jag har fått så mycket tillbaka, både från kollegor och elever. Vi 3 har verkligen gjort vårt bästa
med de resurser vi fått och jag skulle inte gjort något ogjort. 
 
Jag ska inte lägga upp några bilder eller skriva några namn på våra elever men det har
varit så roligt och utvecklande att få ha möjlighet att träffa dom varje dag. Att få lära ut
saker och se att de förstår, att få leka samma lek om och om igen för de tycker det är så roligt,
att få kramar och klappar på kinden och prata med dom och höra deras berättelser och
tankar om olika saker. Det har varit så fint och har gjort att jag vill komma tillbaka och jobba
 på särskolan igen. Jag har redan gråtit över att behöva lämna, men jag får se till mitt mål och
det är att först bli förskollärare, men att sedan vidareutbilda mig till speciallärare efter några år. 
Jag trodde mina bägge syskon överdrev när de berättade att de vill bli specialpedagoger eftersom
de hade trivts så bra  på särskolan. Men de hade rätt. Det är där man vill hamna, för det är ett av
få ställen i samhället där alla människor verkligen får vara sig själva. Ingen ska bli tvingad in i
mallen för hur en elev ska vara eller klara av. Vi som personal ska anpassa vårt lärande efter deras förutsättningar, inte tvärtom.
 
Så TACK särskolan för att du har lärt mig så mycket och för att du finns för de barn som
får vara exakt som de är <3 Vi ses snart igen!